Maria Tapaninen

presenterad av Magnus William-Olsson

Den store ryske lingvisten Roman Jacobson - om vilken det sägs att han kunde 28 språk… som alla lät som ryska - ägnade 1960 ett liten föreläsning åt ämnet ”Delar och helheter i språket”. Det är, visar det sig, en extremt central frågeställning för den som vill studera hur språket är och verkar. Redan tecknets förhållande till det betecknade skulle ju kunna beskrivas just som delens förhållande till helheten. Och Jacobson förordar emfatiskt   i sitt föredrag ett studium av denna relation i hela dess lingvistiska vidd.

Jag vet inte om detta förordande nått Maria Tapaninen, men att döma av de texter hon hittills publicerat är just delens förhållande till helheten ytterst centralt i hennes poetik. Det gäller såväl den retoriska som den narratologiska aspekten av hennes texter. På många sätt gör detta henne typiskt för det senaste dryga decenniets nya   svenska litteratur. Kortprosan är ju en genre som många andra författare än Maria Tapaninen odlat med framgång. Men Marias sätt att hantera denna genre är ändå ovanligt. Det är inte intresset för det fragmentariska, för helhetens förhållande till delen, utan tvärt om för delens förhållande till helheten, eller om man så vill det symboliska, som genomsyrar hennes dikt. Delen - det kan vara en bit berättelse, eller en gåtfull, ofta lite underlig bild -   skänker läsaren en föreställning av en helhet som likväl inte skulle kunna uttryckas på annat sätt.

Maria Tapaninen debuterade för tre år sedan i antologin Debut 2001 . Det rörde sig om en berättande svit prosadikter med titeln Album från Kvaløya som utspelar sig på en fiskfabrik i mycket nordliga, isbergsdrivande, vatten. Det var kan man nog säga en sensationell debut i sin starkt sensuella tingslighet. Sexig, elementär och våldsamt sinnlig. Album från Kvaløya är en text som balanserar på tropernas rand. Allting i den talar för att man borde försöka läsa den metaforiskt eller allegoriskt. Men varje sådant försök kastar läsaren åter ned i det konkreta: Fiskrenset, äpplet, ekans trägolv, ja till och med krucifixet förblir i sig självt. Delar av en ytterst konkret och påtaglig värld, som likväl liksom skiner av en annan helhet; ett skimmer, en aura av det stora outsägliga.

I sin första egna bok, Vid Lärkvatten , som kom förra året återger, Maria Tapaninen en egendomlig, lite sagoaktig trakt. Det rör sig ånyo om en ort vid tropernas rand, på en gång ytterst konkret och bildlik. Tallskogen vid sjön liknar tecken på papper. Plogfårornas rader liknar bokens rader. Mallarméska stjärnor lyser läsningen. Inte mycket ord, mer ”som skrik    som sång” Här rör sig drömlikt ”systrarna”, den äldre (första) storasystern, den yngre (andra) mellansystern, den äldre (första) lillasystern, den yngre (andra) mellansystern, den yngre (andra ) lillasystern och den blåa systern som i dans kring varandra, på en gång lätta och försjunkna. De är olika och samma. När man vänder på delen ser man helheten.

Det är ett landskap, en värld, som långsamt men obevekligt möter och märker sin läsare, liksom då blod eller kanske fruktsaft tränger genom tyg.   Utan att veta något om det så föreställer jag mig att den har drag av någon av Marias egna barndomsvärldar, träd, blommor, hus, mänskor, färger, lukter som måste dras fram i deras obönhörliga exakthet på ett nytt språk. Alla dessa ting och platser som förståss i begynnelsen för henne hade självklara finska namn, men som måste halas och halas genom det nya språket för att där alls - och på nytt - bli till.Jag skulle tro att en del av den anslående styrkan i Maria Tapaninens skrivart kommer sig just av att hon inte skriver på sitt modersmål. Jag tror att det är detta faktum som skapar förnimmelsen av att man i hennes texter genom tingens namn tycker sig möta tingen bortom deras namn.

Och här tror jag att man finner det som i termer av del och helhet skiljer Maria Tapaninens kortprosa från de flesta andra författares. Den exakthet som hon med sådan envishet eftersträvar sker inte på tecknets utan på det betecknades nivå. Hon skriver inte tingens namn utan tingen, världen, genom namnen. På ett sätt är de skrivna på alla språk, på själva Språket - och jag är övertygad om att de skulle te sig lika märkvärdiga på finska, kurdiska, spanska, arabiska eller japanska.

Som bekant är det flesta av oss författare hjälplöst bundna vid våra modersmål också om vi lär oss ett främmande språk så bra att det inte längre ter sig främmande. Ordens associationsvärden, deras förmåga att bära sinnligheten, erfarenheten och minnet - allt det som gäller översättningen av kropp i ord,   själva den språkliga tillblivelsen - har ohjälpligt, såväl genetisk som symbolisk, med barndomen att göra. Och i någon mening måste, tror jag, allt författande, åtminstone allt poetiskt författande, gå omvägen över den särskilda sensibilitet som i barndomen uppenbarar världens och språkets gåtfulla förbindelser. Den ursprungliga erfarenheten av namnet, lyser det förgångna. Ja, vanligen återväcker vi den förflutna världen genom orden.

Så arbetar de allra flesta författare. Så måste vi arbeta. Men det finns också ett lite antal författare, de visionära, som söker världen, den förflutna, den frånvarande, inte genom orden, utan liksom i syner. På svenska har vi till exempel Tomas Tranströmer och Birgitta Trotzig. På spanska till exempel Ana Maria Matute och Rafael Alberti, på kinesiska Bei Dao. Författare som utgår från det betecknade och därifrån mödosamt söker de rätta tecknen. Det är också författare som lämpar sig extremt väl för översättning.

Jag tror, mina damer och herrar, ja jag tycker att man -   på grundval de få texter hon ännu hunnit publicera   - har rätt att foga   Maria Tapaninen till denna skara. Om jag vore en av de fåtaliga översättarna från svenska till något annat språk så skulle jag lystet ta mig an Marias texter. Så kommer säkert också att ske. Och liksom Roman Jacobson   talade 28 språk på ryska, så är jag övertygad om att Maria Tapaninens texter på alla tänkbara språk kommer att tala mariatapaniniska. Det unika slår ut i det universella. Delen får helheten att klinga.

Grattis Maria!