Vera Efron presenterad av Karl Lindqvist på Bokmässan i Göteborg 2006.

Hur blir man författare? Vera Efron hade tänkt bli geolog. Hon växte upp i den sibiriska staden Novokutznesk 1959 och studerade sedan geologi vid Leningrads universitet. Där spåddes hon en lysande forskarkarriär, men två månader innan hennes doktorsavhandling skulle publiceras tvingades hon fly med man, barn och tvillingsyster till Sverige. Skälet var att hon redan i tonåren haft svårt för en sak; att hålla tyst. I Leningrad deltog hon aktivt i den oppositionella studentrörelsen och när det dessutom blev känt att hon skrev på en bok om avantgardistiska konstnärer som hamnade i Stalins fängelser började KGB:s personakt om henne bli alltför välfylld.

1989 fick familjen permanent uppehållstillstånd i Sverige. Här lärde sig Vera Efron snabbt svenska och började arbeta på en fönsterfabrik i Småland. Ändå var det de ryska kontakterna som förde henne vidare. Efter Sovjetunionens kollaps blev handelsförbindelserna med omvärlden enklare och Vera och hennes syster Lena startade ett handelsbolag som hjälpte svenska företag att sälja spannmål och byggmaterial till Ryssland.

Så hände det som gjorde henne till författare. Den 15 juni 2001 anlände med posten ett tjockt brunt kuvert. Innehållet var på 428 sidor. Avsändare var Skattemyndigheten i Stockholm. Det handlade om krav på verifikationer av kvitton, om skattetillägg och så vidare. Systrarna Efron hade inte råd med dyra advokater, deras försök att förklara sina utgifter godtogs inte. Företaget gick i konkurs, Vera Efron hamnade en tid på sjukhus på grund utmattningsstress.

Men nu blev hon författare! Hon blev arg och hon kunde inte heller här i Sverige hålla tyst. Så här skriver hon själv om detta:

Sommaren 2003 förverkligade jag min dröm om att bli författare och debuterade med den självbiografiska romanen Aktiebolaget Rysk Roulett. Det var det mest självutlämnande jag någonsin skrivit. Jag skrev om min uppväxt i Sibirien, om min far som övergav mig och om Sovjetunionens hjärntvätt som började redan på dagis. Jag skrev om min kamp mot diktaturen och om att ha jagats av KGB. Jag skrev också om mitt nya liv i Sverige, om hur det var att slitas mellan arbetet, omtanken om barnen och kärleken till en gift man. Fast den största anledningen var att jag, en ensamstående småbarnsmamma och småföretagare lyckades förmå mig själv att skriva en bok, var min vilja att belysa hur det känns för en vanlig människa när hon drabbas av myndigheters makt.

Boken är rapp, välskriven, rolig – och kontroversiell. Det senare i så hög grad att det blev svårt att hitta ett etablerat förlag för att ge ut den. Nästa steg blev då att tillsammans med dottern Katja starta förlaget Efron & Dotter AB. Katja Efron, som alltså kom till Sverige redan som barn, är också den som redigerat den svenska texten. Aktiebolaget Rysk Roulett fick goda recensioner och väckte stor uppmärksamhet, märkligt nog även hos SÄPO! Vera Efron - och hennes syster Lena, som inte skrivit en rad i boken – listades som en del av ”hotbilden mot Sverige” i en rapport från Rikskriminalens underrättelsetjänst….

Nästa bok blev något annat. Farväl min Kursk (2004) är en spännande politisk thriller, men samtidigt en ömsint skildring av enskilda människors öden vid den stora u-båtsolyckan i Barents hav i augusti 2000. Till och med president Putin, här kallad LA: Leonid Andreevich eller Lagom i Allt, blir till sist mänsklig. I romanens början möter vi ett antal ryska hjältar, exempelvis kaptenen Vasilij Orlov som bara skall göra denna sista resa innan han äntligen får dra sig tillbaka med sin älskade hustru, den nygifte Alexei Doronin eller den äventyrslystne rekryten Maxim. När historien är över har de tre, tillsammans med 115 andra dött på grund av slarv, otur eller det som vi i sådana här lägen brukar ta till som ”den mänskliga faktorn”. Hur kunde det ske? Inte heller den mäktige LA har här något svar. Presidenten har lovat att göra ett uttalande inför alla de sörjande anhöriga som samlats. Reportrarnas kameror blixtrar. Där står han:

Han glömde bort alla fraser han så noga hade förberett. Han glömde svaren på frågorna som han visste oundvikligen skulle ställas. Han tittade på den gråtande folksamlingen och kunde inte få fram ett enda ord.

Kan ni förklara, herr President, vad som egentligen hände med Kursk? Hörde han någons röst komma mot sig ur publiken. Vi är trötta på alla lögner och spekulationer. Hon sjönk, svarade LA med ett tafatt leende. Hon sjönk.

Med nästa bok En otacksam flyktings bekännelser (2005) återgår Vera Efron till mötet mellan de två kulturer hon numera har i sig. De två kumpanerna från Ukraina, Sergej och Vasilij, drömmer om Sverige, landet där det finns jobb med snabba pengar och lättlurade myndigheter. Som ett slags Helan och Halvan drar de runt landet, arbetar ibland hårt men är inte helt att lita på. Det här är en mycket underhållande skröna, som alla sådana inte alltid helt sann – eller också är det just det den är!

Vera Efron ger sig inte. Hon är en på samma gång undersökande och medkännande författare. Hennes bok Såld(2006) bygger på verkliga händelser berättade av den unga Natasja (fingerat namn) som utsätts för trafficking, men som mot alla odds till sist blir fri.

Vera Efron har stark förmåga att på djupet skildra individuella människoöden och samtidigt är hon en utåtriktad aktivist. Idag lever Natasja med skyddad identitet i S:t Petersburg, mår fortfarande dåligt men är ändå på väg tillbaka. Hon studerar på universitet och jobbar extra på ett kvinnocenter. Tio procent av intäkterna för Såld går till ett projekt för rehabilitering av offer för människohandel.

Sverige idag är ett land som förhoppningsvis öppnar sig alltmer mot omvärlden. Hit kommer människor som har något att berätta om sig själva och om de kulturer de kommer ifrån, men också om mötet med oss, med det land vi lever i så självklart att vi kanske inte alltid ser det. Här finns ett ”närhetens mörker” som behöver en belysande blick utifrån.

Eller kanske ska man kalla det ”en dubbel blick”. Inför sin debut berättar Vera Efron i Svensk Bokhandels Vårnummer 2004 att folk fortfarande efter fjorton år i Sverige frågar hur hon trivs här och om det inte var kallt i Sibirien där hon växte upp. Hon brukar svara att det förmodligen är lika kallt i Kiruna. Hon är en och en halv meter lång, blond och med blåa ögon, precis som alla andra ”vanliga” svenskar, ändå brukar nästa fråga handla om den ryska maffian… När hon besöker Moskva brukar man å andra sidan fråga henne om hur det är i Sverige. Och är det verkligen sant att där kan män gifta sig med varandra?

Men det finns en lösning på problemet:

Jag berättar för svenskarna om ryssar och ryssarna om svenskar. I Ryssland ser de mig som svenska och i Sverige som ryska så vem är jag egentligen? Nu kan jag stolt presentera mig:

Mitt namn är Vera Efron och jag är författare.